Provning av whisky

Lär dig hur du provar whisky

Konsten att prova är något du kan lära dig. Och det handlar helt enkelt om att sätta igång. Vi förstår att de termer som används för att beskriva whisky ibland kan kännas lite skrämmande. Därför tar vi gärna med dig in i den här sysselsättningen, som blir allt mer intressant ju mer du provar.

Ju mer whisky du provar, desto lättare går det. Särskilt om du, medan du provar, har information om den aktuella whiskyn till hands. Läser du bakgrunden och gör egna anteckningar, märker du direkt att du lätt blir en del av världen bakom denna fantastiska dryck. Ingenting är roligare än att prova, upptäcka och lära.

Vi ger dig ett antal nybörjartips och alla vanliga termer i whiskyns värld. Du behöver inte lära dig dem utantill, men du kommer att se att termerna är riktigt användbara när du ska beskriva en whisky för dig själv.

Den gyllene regeln

Den gyllene regeln vid whiskyprovning är att smak framför allt är mycket personlig. Det är vad du känner och hur du bedömer det som räknas. Provar du tillsammans med en annan entusiast är det roligt och lärorikt att utbyta era provningsupplevelser.

Prova långsamt

Whisky är en speciell dryck som ska provas långsamt. Ge dig själv tid att låta whiskyns egenskaper sakta komma fram. Du kommer att märka att den första klunken för de flesta whiskysorter är helt annorlunda än den andra, och att den tredje efter en stund i sin tur skiljer sig från den andra.

Whiskyglas

Snifter

Det finns en typ av glas som lämpar sig för att prova whisky ordentligt: snifterglaset. Den här sortens glas är utformad för att leda aromerna bättre till näsan; näsan är ju en mycket viktig faktor vid provning. Glaset har en tulpanform med bred bas och avsmalnar mot kanten.

Tumbler

En tumbler, ett brett glas med tjock botten och utan avsmalning, är mindre lämpad för provning, eftersom aromerna snabbt kan sprida sig. Använd därför helst en tumbler bara när du helt enkelt vill njuta av ett glas whisky.

Doft, smak och eftersmak

1. Doften

En whiskys doft (nose) är den arom du känner. Aromerna ger en fingervisning om hur whiskyn kommer att smaka. Häll whiskyn från tuben i ditt glas och låt den virvla runt med en liten svängande handledsrörelse, så att syre tillförs och avdunstningen kan börja. Det är viktigt eftersom whiskyn fram till dess har varit ”instängd” i fatet eller flaskan. Låt sedan whiskyn vila några sekunder i glaset och värm glaset något genom att hålla det i handflatan. Luktar du direkt känner du i många fall en inte särskilt behaglig doft av alkohol eller aceton. Lägg samtidigt märke till whiskyns färg.

Stick ner näsan i glaset, bokstavligen, och andas in aromerna. Gör det tre gånger och försök identifiera aromerna: lätt, frisk, tung, fyllig, fruktig, blommig, kryddig, rökig, torvig. Den första sniffningen är full av alkohol, den andra är sötare och fruktigare och den tredje utstrålar en rökig värme. Försök gärna förutsäga whiskyns smak utifrån detta.

2. Smaken

Smaken (palate) registreras av smaklökarna på tungan. Det är mycket viktigt att du inte dricker whiskyn för snabbt. Håll den en stund i munnen så att smaken får sprida sig ordentligt. Olika delar av tungan och munnen reagerar på olika smaker och egenskaper hos whiskyn.

Försök nu att smaka på egenskaperna och beskriva dem för dig själv i dina egna tasting notes. Ta en ny klunk lite senare och försök upptäcka nya saker. Oroa dig inte om du känner något som någon annan inte känner, eller tvärtom. Våra smaklökar är trots allt olika.

3. Eftersmaken

Eftersmaken (finish) är den smak som stannar kvar i munnen efter att du har svalt whiskyn. Du kommer att upptäcka att det är eftersmakens komplexitet som skiljer whisky från andra spritsorter.

Försök upptäcka och beskriva så många smaker som möjligt, och jämför dem med smaker du känner till. Fråga dig också om eftersmaken är kort, medellång eller lång.

Tillsätta vatten eller is?

Att tillsätta vatten eller is kan påverka whiskyn både positivt och negativt. De flesta whiskysorter med en alkoholhalt mellan 40 % och 45 % har redan fått lite vatten tillsatt genom en process som kallas cutting. Det sker före buteljeringen, för att anpassa smaken till en större grupp konsumenter. Oftast görs denna cutting med naturligt vatten från trakten kring destilleriet.

Vatten i whisky

Genom att tillsätta en mycket liten mängd vatten kan en hel rad nya egenskaper plötsligt slå ut i en whisky, egenskaper som du inte skulle ha känt i en ren whisky. Det gäller särskilt cask strength-whisky eller whisky med en alkoholhalt över 60 %. Den höga alkoholhalten håller tillbaka de subtilare smakerna. Med en liten skvätt vatten dämpas alkoholen något, så att smakerna kommer bättre till sin rätt. Exakt hur mycket vatten du tillsätter beror på din personliga smak. Även här kan du gärna experimentera.

Is i whisky

Att tillsätta is är mycket kontroversiellt. Vissa kännare anser att det helt enkelt är not done, men i USA är det vanligt att dricka whisky on the rocks. Skillnaden mot vatten är att is omedelbart sänker temperaturen i glaset och hindrar whiskyn från att visa sina särskilda karaktärsdrag. Dessutom späds whiskyn ut.

I stället för att lyfta fram smakerna kommer isen snarare att maskera dem, precis som med ett gott vitt vin som serveras för kallt. Det är förstås mer uppfriskande, men smaken blir snarare matt. Först när isen har smält och whiskyn blir varmare igen lever smaken upp lite, men då är drammen redan för utspädd för att komma till sin rätt. För provning rekommenderar vi alltså att du inte använder is.

Whisky stones

Det finns ett alternativ till isbitar om du vill undvika att whiskyn späds ut för mycket: whisky stones. Det är stenar i form av isbitar, som du kan skölja av och återanvända.

Även om stenarna inte späder ut din dram, kyler de whiskyn så kraftigt att en hel del smak går förlorad. Whiskyn kommer först riktigt till sin rätt när den långsamt blir varmare igen. För provning avråder vi därför också från whisky stones.

Slutsats

Vårt råd är att alltid först prova en whisky i dess naturliga form, utan tillsatser (straight eller neat). Vissa whiskykännare anser att du inte heller ska tillsätta vatten, eftersom du bör prova whiskyn så som destilleriet ursprungligen gjorde den, i all dess naturliga skönhet och komplexitet. En liten skvätt vatten kan dock hjälpa till att locka fram ännu fler smaker och mer komplexitet, särskilt hos en whisky med hög alkoholhalt, som en cask strength.

Torv

Torv (peat) finns nästan överallt på de brittiska öarna, och användningen av den i produktionen av de flesta skotska whiskysorter ger den unika, rökiga smaken. Torv är jord som består av gräs, mossor, kvistar och rötter som under århundradena har pressats samman i marken.

Användningen

Den brutna torven skärs (oftast för hand) och läggs på tork i ett par veckor. Sedan förs den till destilleriet i närheten. Oftast kommer torven från mark som destilleriet självt äger. Torven eldas under kornet för att göra malt av det. Eftersom torv är så kompakt brinner den mycket länge med jämn temperatur och rök.

Fenoler

Användningen av torv är en av anledningarna till att whisky smakar så olika. Röken från torv innehåller kemikalier (phenols) som kornet tar upp under mältningen. Mängden phenols bestäms av hur länge kornet utsattes för röken, hur mycket rök som bildades vid förbränningen och naturligtvis vilken sorts torv som användes.

När malten levereras mäts mängden phenols och anges i PPM (parts per million). Ett destilleri strävar alltid efter samma PPM i sin malt. PPM mäts även i slutprodukten: ju högre PPM, desto rökigare smakar whiskyn.

Träets inverkan på whisky

Även ekfatet (cask) som whiskyn har lagrats på påverkar smaken. Att faten måste vara av ek är fastställt i lag. Ek är starkt och har ändå en struktur som gör att inga läckor uppstår. Det är poröst, så att syre kan passera in i och ut ur fatet. Och träet kan böjas genom upphettning utan att gå sönder, vilket är viktigt när man tillverkar fat.

Trä är fullt av naturliga oljor som kallas vanillins. Under lagringen drar spriten så att säga ut dessa vanillins ur fatet, och på så sätt bidrar de till whiskyns komplexa smak. I dag används tre träslag, vart och ett med sina egna egenskaper.

Europeisk ek

Denna typ av ek (Quercus robur) har använts i mer än tvåhundra år för att lagra skotsk whisky och irländsk whiskey. De första faten gjordes av engelsk och skotsk ek, men eftersom detta lokala träd växer långsamt gick man snart över till rysk ek.

Från 1860 började britterna importera sherry från Spanien. Faten av spansk ek där sherryn hade lagrats var likvärdiga men betydligt billigare. I dag används allt mer fransk ek. Dessa fat används traditionellt för att lagra vin och ger whiskyn en speciell eftersmak.

Typiska smaker: sherry, torkad frukt (russin), kryddor (kanel, muskot), kola, apelsin.

Amerikansk ek

Denna typ av ek (Quercus alba) har bara använts sedan slutet av andra världskriget. Efter förbudstiden på 1920- och 1930-talen infördes en lag för att blåsa nytt liv i fatindustrin, och även irländarna och skottarna började använda bourbon-casks.

Amerikansk ek växer snabbt, med en spikrak stam och en hög halt av vanillins. Det typiskt amerikanska fatet, ASB (American Standard Barrel), har ett idealiskt förhållande mellan mängden sprit och fatets inre yta. Resultat: nästan 90 % av all whisky i världen lagras på bourbonfat av amerikansk ek.

Typiska smaker: vanilj, honung, nötter (kokosnöt, mandel, hasselnöt), kola och kryddor.

Japansk ek

Denna typ av ek (Quercus mongolica), mer känd som Mizunara-ek, har använts i den japanska whiskyindustrin sedan 1930. Mizunara har en särskilt hög halt av vanillins, men är mjuk och mycket porös. Träet kan läcka och skadas lätt.

Därför lagras whiskyn även i Japan oftast på bourbon- eller sherryfat och flyttas först i slutet av lagringen över till Mizunara-fat för den specifika smaken.

Typiska smaker: vanilj, honung, blommor, blom, färsk frukt (päron, äpplen), kryddor (muskot, peppar), trä.

Typer av whiskyfat

På en whiskyflaska kan det stå vilken typ av fat whiskyn har lagrats på. Här gäller: ju mindre fat, desto mer kommer den lagrade spriten i kontakt med träet och desto större blir alltså inverkan av de naturliga oljorna, vanillins. De vanligaste faten är American Standard Barrel och butt.

Blood Tub

40 liter

Blood tub används främst vid ölbryggning, men någon enstaka gång även för att lagra whisky, till exempel vid specialutgåvor.

Quarter Cask

50 liter

Ett fat på en fjärdedel av en ASB. Tack vare den stora kontakten mellan sprit och trä får whiskyn snabbt sin smak. Kallas ibland också firkin.

American Standard Barrel

200 liter

ASB är det ”moderna” whiskyfatet av amerikansk ek, lätt att använda tack vare sin volym. Används främst i bourbonindustrin, men ofta även för skotsk och irländsk sprit.

Hogshead

225 liter

Härlett från 1400-talets engelska hogges hede, 63 gallons. Föregångaren till ASB och kanske fortfarande det vanligaste fatet för att lagra whisky.

Barrique

300 liter

Används främst i vinindustrin. Den stora skillnaden mot whiskyfat är att dessa binds med träband i stället för metallringar. Ger whiskyn en wine cask finish.

Puncheon

500 liter

Tillverkas av amerikansk eller spansk ek och används i rom- och sherryindustrin. Används för att ge whisky dess finish.

Butt

500 liter

Ett högt, smalt fat av kraftig europeisk ek, som främst används i den spanska sherryindustrin. Det vanligaste sherryfatet för att lagra whisky.

Port Pipe

650 liter

Också ett högt, smalt fat av kraftig europeisk ek, som ser ut som ett utdraget fat. Används för att lagra portvin och därefter för att ge whisky dess finish.

Madeira Drum